Kampen mot hatet och det inskränkta

Den 30 november hölls den årliga manifestationen i Enköping mot rasism och främlingsfientlighet. Talet hölls av upplevelseförvaltningens nye chef Jonas Nyström. Det var ett starkt tal och här återger vi det i sin helhet:

Jag är i grunden positiv. Min första tanke var att beskriva allt det jag ser som är bra! Allt det som fungerar. Den goda viljan och de goda avsikterna. Jag skulle prata om kärlek. Om vår förmåga att se och respektera varandra. Utan rädsla. Jag skulle prata om att jag tycker mig se att mänskliga rättigheter och barnkonventionen håller på att bli en del av vårt DNA.

Om det land och det samhälle som jag ändå innerst inne fortfarande är stolt över. Ett mångkulturellt Sverige där alla får en plats.

Men det är en dramatisk tid vi lever i. En tid då vår moral och värdighet ställs på prov. Aldrig tidigare har så många människor varit på flykt i världen. 60 miljoner människor! Mer än en tredjedel är barn som just nu lever varje dag utan trygghet eller rättigheter. Samtidigt stänger Europa gränserna. Nationalismen och extremhögern tar plats och retoriken hårdnar på ett sätt som skrämmer. Det är med förfäran vi följer val i länder som Frankrike, Ungern, Polen och USA. Vad är det som händer???

I Sverige säger folkvalda politiker i TV att muslimer inte är fullvärdiga människor.

Afrofobi är det vanligaste hatbrottet i Sverige. Och i sociala medier sprids hatet så ofta och brett att det blivit vardag och inget som är konstigt.

Dessa exempel är inte isolerade händelser. Tillsammans symboliserar de en politisk kraft, en rasism och populism som med små, små steg har normaliserats och som måste bekämpas, därför att det är vårt samhälles grundläggande och viktigaste värderingar som är hotade.

På många sätt är jag inte rätt person att hålla det här talet idag! Jag är en vit man, medelålders och medelklass. Jag upplever sällan eller aldrig kränkningar och diskriminering riktad mot mig. Vad vet jag egentligen om rasism.

Jag behöver inte oroa mig för att bli oprovocerat bli stoppad av polis, behöva visa legitimation. Jag behöver inte oroa mig för att inte få ett jobb pga av min religion eller hudfärg. Eller oroa mig för att jag ska bli orättvist behandlad i skolan eller på arbetsplatsen pga av mitt ursprung.

Rasim är en struktur som är lika utbredd som sexismen och heteronormen. Vitheten är norm i Sverige. Människor som anses bryta mot vitheten blir rasifierade – de tilldelas ett ursprung, en kultur och ett annorlundaskap som förväntas stå i kontrast till så kallad svenskhet.

Ett möte för sex år sedan öppnade mina ögon för det jag beskriver. Vithetsnormen präglar oss på ett sätt som jag varit blind för. Jag träffade Ihsan Kelleciouglu, en kollega som jag lärde känna.

När jag ville beskriva Sverige som ett öppet land som gav alla samma chans hade Ihsan en annan berättelse. Om att vara 14 år. Växa upp i ett område som hade dåligt rykte och som beskrevs som ett problem i media. Möta lärare som inte trodde på en och därför inte heller hade några förväntningar. Se föräldrar och andra vuxna omkring sig i arbetslöshet eller låglöneyrken, oavsett vad de hade för utbildning.

Han berättade om att mötas med misstänksamhet, om att alltid känna att han måste uppföra sig extra bra för att inte bli utsatt, inte bli oskyldigt misstänkt. Ihsan förklarade för mig hur det var att känna sig utanför. Hur det känns att bli kallad invandrare fast man är född i Sverige. Och om och om igen få frågan om var man kommer ifrån. Egentligen. Han berättade om att söka jobb efter jobb utan att få komma på intervju, oavsett hur bra betyg man hade.

Jag insåg långsamt; att vara priviligierad gjorde mig blind och naiv.

En undersökning i England visade att ras har konsekvenser på alla delar av samhället. På jobb, boende, utbildning, skolresultat, bemötande, känsla av delaktighet.

Jag har haft förmånen att några gånger fått samarbeta med artisten och författaren Jason Diakité. Också känd som Timbuktu. När jag nyligen läser hans bok En droppe midnatt slås jag så tydligt av vår oförmåga att skapa ett land där alla medborgare får känna sig ”hemma”. Jag tycker att det är ovärdigt ett land som kallar sig världens mest jämställda.

Jason berättar hur han alltid har burit en malande känsla av att vara en gäst i någon annans hem.

Jason skriver:
”Får jag verkligen öppna kylskåpsdörren och ta för mig av vad som finns där. Jag måste vara försiktigt så jag inte stöter till någon vas eller  råkar ha sönder några ömtåligheter. Får jag stanna här hur länge jag vill?”

Det får mig också att tänka på Jasons tal i riksdagen, med sitt svenska pass i handen, när han fick fem i tolv rörelsens pris för ett par år sedan:

”Jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges.

Jag kräver att få känna mig säker i Sverige.

Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig,
få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till.

Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill.

Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar.

Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhälle!

Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga.

Jag ger dig min uppfinningsrikedom.

Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi.

Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.”

Vi är här tillsammans ikväll för att bekämpa rasismen, stå upp för mänskliga rättigheter och det öppna samhälle vi vill ha. Jag förutsätter att det också är ett samhälle där alla medborgare kan känna sig hemma. Jag ser det som vårt förbannade ansvar, att skapa en rättsstat och en demokrati där alla som bor  får känna sig hemma.

När en grupp utsätts för hat, hot eller attentat – då är vi alla utsatta. Din otrygghet skapar otrygghet hos mig. Min rädsla påverkar dig.

Hatet mot ”de andra”. Rasismen. Det verkar växa i styrka.

Det vi ser är en otäck rörelse som vi aldrig, aldrig kan normalisera eller legitimera.

Att ta upp främlingsfientlighet och nazism väcker ont blod.
Men vi som tror på alla människors lika rätt och värde,
Vi får aldrig tystna.
Trots hatet på nätet.
Trots trollen.
Så måste vi ta kampen.
Mot nazismen, mot vit makt-miljön. Mot främlingsfientligheten.

Det är en ren anständighet att stå upp mot dessa krafter.

Nazismen hör inte hemma i Sverige.
Den hör inte hemma här i Enköping.
Den hör bara hemma på historiens avfallsstation.

Kampen mot hatet och det inskränkta.

Det är den viktigaste kampen för vår generation.
Det är en kamp vi ska vinna.

Vi får aldrig vika ner oss. Utan stå upp. Samhället behöver vår anständighet.

Jag vill avsluta med ett budskap från bandet Kent som sammanfattar det väldigt väl:
Välkommen!
Välkommen hit!
Vem du än är!
Var du än är!

Jonas Nyström, förvaltningschef, upplevelsenämnden

facebook Twitter Email